And we'll keep on fighting till the end
No time for losers
'Cause we are the champions of the World / Queen
No time for losers
'Cause we are the champions of the World / Queen
OS är över. Ett fantastiskt OS måste jag konstatera. Även om det just nu i mig har en smak av besvikelse. Inte för att man presterat dåligt utan för den cirkus som är kring Niklas Bäckström. Där allt tyder på att han gjort saker han inte får eller ska göra. Men även där landslagsledningen brustit i sina rutiner. De som blivit hårdast drabbat är i mina ögon lagkamraterna, som gett allt. Även om de är proffs och försöker hålla låg profil så är det klart. Det sätter griller i huvudet, och stor besvikelse även hos dem. Om det Niklas tagit är doping eller ej verkar man tycka olika. Kanske är det bra och komma överrens om det så det är lika. Inte olika i olika ligor. Ligger han ändå över det tillåtna värdet, låt killen få hjälp. För honom är det en fruktansvärd situation. Desperationen som ligger bakom när det kommer in doping i bilden handlar ju om press. Varje fall av doping innehåller en tragisk historia. Landslagsledningen som är ute och skriker på IOK kanske borde börja rannsaka sitt eget system, vilken koll har man? Vem sköter vad? Lägga energi på rätt ställe.
Denna historia komme ge en viss dålig eftersmak.
Men 15 medaljer är fantastiskt. Ett längdlanslag som tog massor. Som inspirerar. Genom att kämpa. Trots att flera av dem varit ifråga satta men de kämpar. Är man bäst när det gäller så gäller det också att ha turen med sig på sin sida. Så var det detta mästerskap. Det finns många hjältar, ja de alla är hjältar. Men jag kan inte låta bli och känna extra med Daniel Richardsson som i somras var med om en svår olycka. Där en av hans vänner omkom och han själv skadades. Där psyket ibland fått honom att inte vilja leva. Till att få ta emot OS guld. Sporten blev en räddning. Ett andhål, ett annat fokus.
Andra som berört mig är Emil Jönsson som med så mycket tur fick med sig medaljer, killen som sliter och sliter. Som ofta har stolpe ut när det gäller de stora mästerskapen fick äntligen stolpe in. Och så Anna Haag som vart oerhört ifrågasatt när hon fick plats i truppen efter att ha haft dåliga resultat. Men på stafetten så gjorde hon de där avgörande avvägningarna kring hur hon skulle lägga upp loppet efter sin förmåga utan att gå stum. Sen på 30 km så kom hon på en 11e plats, jag hoppas hon hittar rätt. Gör sig redo för Falun nästa år. Hemma mästerskap. Stort.
Sen tänker jag på Daniel Alfredsson i Tre Kronor, så ifrågasatt innan. Men som levererade. Fick ett OS silver. Kanske en medalj som nu svider men som jag hoppas de kan finna glädjen i innan. För så fort Franzén och Henrik Sedin lämnade återbud såg det mörkt ut för att få kriga om en medalj, när Zetterberg försvann också vart än mer påtagligt. Även om laget själva försökte peppa med att ingen är oersättlig. Så kom de till OS final. Det är stort. Det är få förunnat.
Bilden ovan tog jag när jag var på OS i London som volontär.
För våra stjärnor och ett OS inspiererar, skapar drömmar och får många att känna att om man orkar fortsätta kämpa så lever drömmen. Drömmen om att få vinna!
Tack för ett fantastiskt OS från en som hållit till i soffan!
Engagemang,
Inspiration,
Kommentera