En stilla frid, ro i själen. Acceptera sorgen bakom ögonlocken. Le åt kärlekens hjärta. Livet. 
Ord,
Det flyger runt en massa bilder i mitt huvud. Oro. Hopplöshet. Rädsla. Ändå kör jag huvudet i sanden. Stänger av. Låtsas som ingenting. Vilket får alltsammans att riva än hårdare i mitt bröst. 


Innanför fasaden finns så mycket som ingen ser. För jag vill ha det så. Just nu. 
Ord Känslor,
Det är som om jag sitter i splittret av krossade drömmar. Ser tillbaka på fyra år. Av sökande. Efter rätta vägen. Av att faktiskt få chansen att förverkliga lite av allt de där jag en gång såg framför mig. Nu har det inte blivit så. Kanske kommer jag aldrig ens att få chansen. Letar mig famlandes ut på nya områden. Okända trakter och det tycks svårt. Oerhört svårt. Mitt i alltsammans så skaver det. Misslyckandet och de väcker till liv både dåligt självförtroende men också min dåliga självinsikt. Det blir bottenlöst. 
Som om de inte vore nog så är det som om en kliande punkt som får mig att riva upp varenda sår som finns. Över relationer, saknad och sorg. Mina hemligheter. De som jag än inte är redo att sätta ord på. Mitt i allt det här tror jag på hoppet. Att de förr eller senare ska bli bra, ska ge resultat. Att alltsammans inte är förgäves. Mina dåliga vanor väcks till liv. För mig undan från de lilla ljus jag försöker hålla fast vid. 


Imorgon är en annan dag. 
Känslor, Privat, Tankar,