Life of dreams

 

 

Det är ännu overkligt. Att inte kunna känna som vanligt. Inte känna om man bränner sig på handen eller om man trampar på en sten. Det blir lite sömn. Fastän jag somnar fort om kvällarna för jag är utmattad i huvudet. För när jag nu inte känner så kompenserar jag med att få tänka. Tänka på att "nu har jag ett glas vatten i handen". Samtidigt så vaknar jag mitt i nätterna med oro. Och så all rädsla. När man inte vet hur det ska bli. Bara att det är. Det har passerat 10 dagar snart. Ingen vet vad det är som är fel. Bara att det är något som är fel på något sätt. Just ovissheten gör mig också orolig.

Men också detta med behandlingar som de vill testa. Allt från akupunktur till massage. Jag är en människa som ogillar beröring, som spänner mig och som får panik av bara tanken på det. Det gör inte heller saken bättre. Visst ska man försöka. Men det är inte alltid så lätt. Rädsla som sitter djupt rotat i en är inget man trots förnuftet lurar i en hanvändning. För mycket är en överlevnads instikt. Tråkiga saker erfarenheter som gett mig detta till skydd. 

 

Men vi får se, på måndag är det dags för en del röntgen och sånt...