Ibland är det som jag fått vända på varenda sten. Rita om kartan och sen se vart den tar mig. Jag bestämde mig för att det fick räcka. Inget mer av det jag utbildat mig för. Inget mer av Svenska kyrkan. Inget mer brustna drömmar. Men så åkte jag till påskläger. Det som jag förr ansett att man kunde lägga ner. Men i år fann jag tillbaka till den där tron. Min barnatro. Till hoppet. Kärleken. Gemenskapen. Vägen bort är inte längre lika självklar. Den må vara eländig, med dåligt sikt och dålig skick men något bär. 










Ibland måste saker få dö för att kunna återuppstå. 

Första lägret på påsk där jag funnit ro. Ro att vara jag. Plötligt är just det som står tydligast. Att finna min väg. 

Känslor, Ord,

Kommentera

Publiceras ej